Nu blir det ännu ett känsligt ämne.. men detta har jag aldrig gått in på innan. 

Mina tankar om mina föräldrar.

Låter jättetråkigt kanske, men detta är inte "boring" och det måste komma ut..

Jag älskar mina föräldrar, jättemycket. 

Vill inte förlora dom, jag hade tagit en kula för dom, lätt. Men min relation till mina föräldrar är inte den bästa.

Min mamma och jag, vi går varandra på nerverna, ofta! Hon vet precis vad hon ska säga för att göra mig ledsen och jag för att få henne förbannad. Kalla det trotsigt och det är helt okej, för det har jag blivit och varit mot henne ett bra tag. Men tycker inte att det är speciellt konstigt när hon inte lyssnar utan bara dömer och kränker mig. Till slut så orkar man inte annat än inte bry sig..

exempel på att hon dömer mig direkt:

Jag frågade henne vad som räknas som "weed". Anledningen var för att jag faktiskt inte hade en aning och ville även veta om "weed" räknas som knark, me tanke på att jag vet en som sa "jag knarkar inte, men röker weed"

Då blev hon upprörd för att jag frågade och tog det som att jag ville prova på droger. 

Det var bara en enkel fråga och jag har inte en tanke på att prova knark, aldrig! 

Jag tycker det är vidrigt och omoget att hålla på med sånt. 

Jag förstår att hon tyckte frågan var konstig eftersom den bara ställdes, men jag är trött på att hon dömer mig.

Pappa... jag är absolut pappas tös. Jag och pappa har en speciell relation. Vi funkar extremt bra ihop. Vi har samma humor, ungefär samma intressen och värderingar, vi lyssnar på varandra och har otroligt roligt ihop. 

Men det har inte alltid varit så, fär när jag och pappa blir ovänner på riktigt så är det inga fina ord som fyller rummen... handlingarna som görs är inte helt genomtänkta, och det har förstört jättemycket mellan mig och pappa som är svårt att bygga upp igen.

När jag och mamma bråkade för ett tag sen så sa hon något som fick mig att tänka till. Hon sa att jag var extremt lojal när det gällde pappa. Han kunde kalla mig saker, hota mig, ta tag i mig, ge mig örfilar och be mig packa mina saker och dra och inte komma tillbaka för han ville inte se mig mer.. Trots detta så gick jag tillbaka till honom och låtsades som att ingenting hade hänt och förlät honom, trots han inte sagt förlåt. Och nu vet jag varför.

Jag gör så för jag vet aldrig när han försvinner nästa gång. 

Jag visste aldrig vart jag hade honom..så hur ska jag kunna veta nu?

Det är bra mellan mig och pappa nu. Jag pratar med honom ofta och saknar honom mycket.

Allt mellan oss känns ganska bra nu, men jag är alltid lite orolig över att förlora honom. 
Det har hänt förut, och jag vill inte förlora min pappa igen... 

Jag är långt ifrån känslokall. Jag tar åt mig mer än man kan tro. 
blickar som jag får är inte längre något hot för mig. Kommentarer har jag däremot fortfarande svårt för.  Kommenterar någon något taskigt så kan jag ta åt mig otroligt mycket och gå och tänka på det tills det får mig att må dåligt.
Men ingenting kan förstöra mig helt, ingenting, förutom kärlek. 

Kärlek förstör mig totalt!

Jag vet att man ska gråta/prata ut, acceptera och gå vidare.. men det har jag jättesvårt för. 

- glöm honom.. Hur jävla lätt är de egentligen?! när han funnits i mitt huvud varje dag!

   Jag började prata med en kille ett tag innan sommarlovet, och jag tyckte han vart intressant. riktigt ball var han! Och snygg, god damn! Men jag visste att det inte skulle bli något, för han är upptagen, och jag, JAG, kan inte vara bättre än henne.. Jag kan inte ta någons pojkvän bara så! 
Iaf.. han ville träffas.. och så blev det. Vi träffades, som vänner, för de var ju så jag såg det. Men jag bprde förstått att det jag intalade mig själv var falskt. Klart där fanns mer, han var ju en heting! Jag ångrar ingenting som sades och ingenting som hände, och jag ångrade absolut ingenting då! 

Vi fortsatte att träffas och vi fick känslor för varandra. Jag förstod inte hur jävla kär jag var förrän jag började ställa krav. Krav som egentligen är så jävla obvious, som att han skulle dumpa flickvännen. jag ville inte vara hon den andra!  När jag ställde dessa krav.. det var då han tyckte det var jobbigt, och han slutade skriva. 
jag blev förkrossad.. Jag kunde ju inte förlora honom, min hjärta slog ju för honom!  Jag har aldrig mått så dåligt pga en kille som jag gjorde då.

ungefär en månad efter den händelsen så tog jag bort hans nummer.. För jag visste att om jag har det kvar så kommer jag aldrig kunna gå vidare.. jag skulle fortsätta skriva till honom och det skulle bara bli jobbigt för mig. han svarade ju inte. Jag vet inte ens om han läste mina sms...  

Efter många veckors av inre smärtor och massa tårar så började det sakta vara mindre smärtsamt. Jag tänker fortfarande på honom, varje dag. Undrar om han tänker på mig. undrar vad han tänker över huvud taget. Jag tänker på honom var dag.. det är fortfarande jobbigt, men det gör inte lika ont..

Jag hade börjat "läka"...

Igår var jag i Malmö och tittade på ishockey, Jag hade extremt trevligt, även om matchresultatet kunde varit bättre. När vi skulle gå mot bilen så såg jag honom, HAN, av alla jävla människor! Kände en stor klump i magen, jag kände hur ledsen jag blev och hur dåligt jag plötsligt mådde. Jag ville kräkas... Hela bilresan hem satt jag och spände mig. jag kunde verkligen inte slappna av. 

När jag sedan kom hem och låg i min säng så kände jag hur ledsen jag var och hur ont det gjorde.. 

Jag grät... och den enda tanken som gick i mitt huvud var

- han lever, han mår bra. Han har glömt mig.. jag var inte bra nog.-

hittade ett block som jag varit av med ett tag, och där hade jag skrivit en massa olika saker, bland annat de här två texterna:
31 maj 2010

Det är svårt att förklara vad jag känner för dig.
Du är snäll, charmig, du lyssnar och bryr sig.
Du är en otroligt bra vän.
Några av mina vänner tror att du vill  och kommer att såra mig.
Men det tror jag inte att du vill. 
Några av mina vänner säger att du inte är bra för mig, att jag förtjänar bättre.
Men jag vill inte ha någon annan!
Du är inte perfekt, men du är verkligen underbar!!
 

12 okt 2011

Inte bra att skada sig själv
inte bra att ha känslor
inte bra att känna...ingenting
inte bra att ha ont i halsen
inte bra att tycka om att skada sig själv
inte bra att fortfarande tänka på killen som är upptagen men tog ditt hjärta.
Inte bra att vara sjuk och missa massa skola
inte bra att vara för sjuk för att palla plugga
inte bra att frysa
inte bra att visa vad man känner, speciellt inte när man mår kass eller är kär.
Lärt sig av detta:
 - älskar man inte sig själv, lev med det
 - var svårflörtad
 - skadar man sig själv frivilligt, göm det!
 - klä dig varmt
 - bli aldrig sjuk!
 - mår du kass, göm eller ta konsekvenserna
 - Ta reda på vart du har folk

måste säga att texterna är väldigt varierande.. Men så kan det vara. Man förändras. Är med om bra och dåliga saker. Gråter och skrattar, ångrar och längtar tillbaka.. that's life. 
För tillfället har det kanske inte hänt så jättemycket som varit bra, och det har varit ganska många tårar.. Men förhoppningsvis lär jag mig något av detta ...

och kommer kanske med tiden att lyckas må bättre.

att ändra på sitt utseende är kul!

Jag gillar det! Har en ganska varierande stil t.ex Och nu har jag färgat håret me! 

Det är så underhållande att se hur folk reagerar när de ser mig, speciellt idag! 

Hahah igår var jag sjukt nervös över vad de i skolan skulle tycka och tänka om mig, och om det skulle vara någon som skrattade eller gjorde narr av mig. Och det är faktiskt helt okej att vara nervös haha, jag menar, det är naturligt ju!  plus att färgen tog slut innan jag vart helt klar med håret så fick typ värsta paniken och bara försökte få de jag hade i håret redan att typ färga de andra med! Men det blev faktiskt helt okej, det är olika nyanser bara haha!

och jag har ju aldrig färgat hela mitt hår själv förut... jo! svart, och det är inte så svårt precis haha  

Jaja, när jag inte vill ha det såhär längre så ska jag bli readhead! ..eller det är planen iallafall hahaha .

Det blir kanske till jul, tror faktiskt det, med tanke på att mamma tror att hennes farmor kommer få hjärtattack när hon ser mig... Hon sa kanske det som ett skämt, men jag tog det ganska hårt faktiskt..
Vill inte förlora henne.. 

Aja, blir nog redhead till jul alltså, ska inte färga håret tills dess! kommer se ROLIG ut     

Några bilder på mig sen i somras fram tills nu:
 

    JULI 2011                         AUGUSTI 2011            OKTOBER2011

                         
    NOVEMBER-DECEMBER2011                                 6DECEMBER2011               

Det tog över min fritid. Det tog över mitt sätt att tänka, mitt sätt att leva och det styrde mitt mående. Då har det gått för långt. Jag såg inte vad som hände med mig. Det kändes ju helt normalt! Jag "visste" så mycket om folk. Folk uppdaterade så otroligt mycket och det var så intressant att läsa! Se hur smarta eller idiotiska folk var. Kunde sitta och skratta åt folk när de hade gjort eller skrivit något riktigt knasigt, men jag såg inte det sjuka med att jag satt mellan sex och tretton timmar framför datorn, och gjorde INGENTING! 

Jag såg så mycket som fick mig att må dåligt. Jag mådde så otroligt dåligt av Facebook, och ändå ville jag hela tiden kolla om någon uppdaterat sin status, kommenterat mina statusar, (JA, jag uppdaterade ofta!) osv. Facebook är nog det farligaste jag hållt på med, för det styrde mitt liv, min vardag och förändrade min relation till min familj och till mina vänner. Jag kunde säga  att jag inte kunde umgås eller inte orkade för jag ville inte gå ifrån datorn. Mamma kunde säga till mig med normalt tonläge på rösten, att jag skulle gå ifrån datorn, och jag bara snäste av henne eller sa "mm, snart klar". Det är SJUKT! 

Anledningen/anledningarna till varför jag tog bort mitt konto på Facebook:

Där finns ganska många om jag tänker efter, men just den dagen var speciell, och det fanns bara tre anledningar till varför jag tog bort det.

1. Jag mådde så otroligt dåligt över att en kille som jag tycker/tyckte extremt mycket om aldrig skrev till mig, fast han sa att han ville ha mig. Jag satt och hoppades, och väntade på att han skulle säga att han ville satsa på mig... men det blev aldrig så, och jag visste det innerst inne. Men jag ville inte att det skulle vara så..

2. Jag såg så mycket som jag blev irriterad på, typ

"gilla min bild/status så skriver jag hur snygg du är på en skala 1-10 "  

HALLÅ????!! ringer inga varningsklockor?! Det är ju detta som förstör folk! visst, det är frivilligt att gilla, men de kan ju faktiskt vara så att man är i extremt behov av att vara perfekt. Och det kan ta riktig skada om det går för långt! Usch, hemska facebook, det används på helt fel sätt nuförtiden av de flesta i min ålder... 
3. Folk sa att jag inte skulle klara det. Abstinensen skulle vara för stor och för jobbig för mitt psyke, och jag skulle aktivera mitt konto igen. Det handlade bara om dagar trodde de. De flesta trodde t.o.m att jag inte ens skulle göra det, att det bara var snack. 

När jag tagit bort mitt konto märkte jag att det inte var så många som märkte att jag var "borta", för det tog kanske en vecka innan folk reagera. Och det visar ju hur korkad jag var, för jag intalade ju mig själv att folk var intresserade av att veta vad jag gjorde, hur jag mådde osv.Några trodde jag hade tagit bort dom som vän.Det var många som blev typ chockade eller förvånade över att jag tagit bort mitt konto.

"varför har du tagit bort facebook?!!! skaffa det igen!" Det har jag fått höra x antal gånger.

Allt var lättare då tyckte de, för jag fanns alltid tillgänglig. Det var lätt att hålla kontakten.. Det är fortfarande lätt! jag har någonting som heter MOBILTELEFON! Jag är mer social och tillgänglig nu när jag INTE har Facebook, det är de som inte hör av sig bara! Vill man umgås för man faktiskt visa det, inte bara säga det.  Man tror att man har mer kontakt och är social när man har Facebook, men så är det inte. Se de utifrån! Tänk hur våra föräldrar ser på det! De tror väl att vi är dumma i huvudet som tror att vi är sociala när vi faktiskt bara sitter framför en skärm. Visst, man pratar med folk och kan ha jättekul, men det är ju MYCKET roligare att träffas! 

Idag vet jag att jag mår bättre av att inte ha Facebook. för jag hade ingen kontroll över det.  Jag kanske startar mitt konto igen någon gång i framtiden. Men absolut inte nu. Absolut inte denna veckan, förhoppningsvis inte ens detta året. Jag vill ha kontroll över det, och det kommer jag inte ha om jag går tillbaka nu. Idag har jag varit "fri" från Facebook i 21 dagar. Tror inte det var många som trodde jag skulle klara det. Inte ens de vänner som står mig nära.

Känns otroligt bra att jag känner mig själv bättre än vad andra gör.

Och det glädjer mig att jag fortfarande kan överraska folk,   jag klarar mig bättre än vad folk trott.

...hahaha jaa, vad ska man säga. Jag har förändrats lite... thihi

Både positivt och negativt!
De negativa me att se ut som jag gjorde är att man oftast ger ett "deppigt" och mörkt intryck på folk som inte känner mig. Och de kan göra att de inte ville snacka med mig, just för att jag verka så depp. Och jag förstår! Det är klart man inte pallar att umgås med en person som ser helt sönder ut.. hahah men så var de ju faktiskt inte! iallafall inte hela tiden..... hm..   

Det positiva med att se ut som jag gjorde är att de som snacka med mig och lyssnade på mig faktiskt inte gick efter utseende, utan de ville lära känna mig och veta vem jag var! Och det är ju superduperpositivt!!  

IALLAFALL 

Detta har jag tänkt mig.... eller ja, jag funderar ju fortfarande.. well well.
Först ska jag färga mitt hår ljusare( ljust ljust ljust), och ha fina slingor i de,

typ rosa, lila, blå, grön eller nån annan färg,  yaaay!  Efter det blir jag read head!! Hell yeah! och sen, när jag tröttnat på det, så kör vi på brunt, för de va ett tag sen!! och sen blir de väl back to black eller blond , hehe, välplanerade tankar här ja !  
FAST... alla mina pengar kommer ju gå åt... hårfärg..