- en saknad -

Nej, såklart har inte allt varit skit när det gäller mig och min familj. Men det har inte varit lyckligt på länge, och det har definitivt inte varit lätt.

Min uppväxt var faktiskt underbar. Jag var en blond, lycklig liten knatte med stora, blå ögon och en massa spring i benen.
När jag tittar på foton och filmer från min barndom, eller pratar minnen med släkten, så får jag alltid ett leende på läpparna.
Jag minns inte, men det uppstår en härlig känsla i min kropp som får mig att le.
Den känslan får mig glad, men den får mig också att sakna.

Det känns som allting var så mycket enklare när man var liten, och det var det säkert. Man oroade sig inte över morgondagen.
Man behövde inte oroa sig för att någon skulle kommentera ens utseende, för man var så liten så det var bara gulligt.
Det värsta som kunde hända var att man missade ett barnprogram, eller att favorittröjan var smutsig och att mamma inte gick med på att man hade den iallafall.
Jag ler åt tanken att jag som liten inte trodde något kunde göra mer ont än att ramla och skrapa upp handflator och knän.
Tänk så fel man kan ha...

När jag var liten hade jag en dröm, att bli känd. Jag vet inte om det var något speciellt jag ville syssla med, men jag kommer ihåg att jag ville bli känd.
Jag ville bli bjuden på stora middagar, använda fina klänningar och jag ville vara rik!
Jag ville vara miljonär, ha ett stort vitt hus med en stor trädgård med massa olika sorters växter.
Jag ville ha barn med en man som jag vaknade bredvid varje morgon och som jag älskade oerhört mycket och var lycklig med.
Men det är väl i princip alla småflickors dröm. Och tyvärr tappade jag viljan att hoppas och tro på vägen...
Jag tror inte på "för evigt", men det är inte så konstigt efter det jag har i mitt förflutna.
Och nästan ingen i min släkt är tillsammans med den personen de har barn med,
så hur ska jag kunna tro att jag kommer att hitta "den rätta"?