Helvetet börjar.

Jag gick från att vara ett lyckligt barn till en vilsen och ensam tonåring. Det är sjukt att allting kan ändras så fort.

Allting började i sjätte klass då jag bestämde mig för att byta stil och gå min egen väg... Följa mitt hjärta som man brukar säga. Det var inte så att jag ändrade min personlighet. Nej, nej och åter igen nej. Det var min såkallade "emostil" som fick de flesta att flyta undan, försvinna, och lämna mig utan förståelse. Jag förstod inte någonting.

Många vänner stack, och i samma veva så bestämde mina kära föräldrar sig för att flytta isär. Och även in det inte var jättebra där hemma så försvann det trygga och allt gick åt helvete. Ibland undrade jag om det varit bättre om jag inte fanns med i bilden. Hade det varit bättre om jag dog? Om jag försvann och inte kom tillbaka, skulle mina nära och kära mått bättre då?

Jag tror inte att anledningen till att mina vänner försvann var för att mina föräldrar flyttade isär och att jag mådde dåligt över det. Jag tror att anledningen var min rebelliska stil. Jag förstår dom om det är så. Det kan jag faktiskt. Jag kan förstå att man inte vill gå bredvid eller umgås med någon som alla tittar konstigt på när man går förbi. Jag vande mig, men det tror jag inte dom gjorde. Men som sagt, jag vet inte. För jag har aldrig frågat.

Som du kanske förstått så gick många relationer i kras under denna speciella period. Mamma och pappa bråkade konstant om mig och min syster. Speciellt när vi varit hos pappa, det vill säga varannan helg. Jag förstår inte hur mamma alltid kunde hitta något att Klaga på, för jag gick väldigt sällan till mamma och klagade över tex pappas beteende. Jag försökte hålla allting inne för att ingen skulle bli arg eller sårad. Mest av allt hatade jag deras bråk över telefon. Jag kan fortfarande komma ihåg hur man hörde mamma skrika på pappa, instängd i grovköket med den röda, otroligt fula hemtelefonen tryckt mot sitt öra. Jag hatade den känslan, den ledsamheten, den skyldiga känslan jag fick när de bråkade. Jag ville vara springa! Sticka ifrån allt. Jag ville nog bara få bevis på att de faktiskt märkte att jag existerade, och att min kropp skrek efter hjälp.

Nu. Tre år senare, fick jag höra av en nära vän att jag inte berättat om mina föräldrar förrän efteråt, då pappa redan tagit sina saker, vår fina schäfer Ronja, och flyttat till en egen lägenhet.

När pappa flyttade gick mitt liv i två delar. Jag levde i två helt olika världar. Men man anpassade sig efter de olika reglerna. De olika livsstilarna.

I "mammavärlden" gick man vidare i livet. Man fortsatte gå i skolan och jobba. Mamma började umgås med nya människor, gick ut och hade roligt på helgerna och hon träffade en ny. Ja, in that world life moved on.
Men hos pappa var allt jobbigt och svårt. När man var hos honom var det som att tiden stod stilla. Allt var tungt, och en våg av ensamhet och mörker slog mot en när man öppnade den ljusbruna lägenhetsdörren och gick över tröskeln. Som du kanske förstår så mådde pappa inte bra, och jag mådde inte bra av att se min egen far falla sönder. Jag ville inte dit, men min förbarmande sida tog över, för jag älskar min pappa. Och tyvärr skulle det inte bli några större framsteg förrän mycket längre fram i tiden.