Just nu känns det som att en dag inte bara kan vara positiv
utan de MÅSTE alltid händ något negativt var dag..
så sjukt irriterande!

Denna dagen har inte varit någon annan lik,
de måste jag verkligen säga!

Den började med att jag flög upp ut sängen för att min påg sa att de ringde på dörren. Och jovisst hade han rätt!
Så morgonciggen togs i sällskap
(och med stängda ögon kändes det som).
Bästisen tycker jag sover för länge så han står och plingar på dörren tills man öppnar haha!

Gick sedan tillbaka till sängen och en varm och mysig pojkvän,
så jag låg där ett tag innan jag fick ett ryck och började städa på rummet, vafan hände där liksom?!

Det tog tid.. Jag blev arg..
Men det blev fint iallafall!
Jag passade även på att slänga sopor och bära upp saker på vinden när jag ändå var i farten.

Efter det stack jag & pojkvännen och åt med en kompis för att sedan köra hem till pågen och bara slappa.

Så det blev kise-mys och tv-tittande för min del medan
pojkvännen spelade,
och det passade mig helt perfekt för shit vad jag tycker om den katten!

Vid 23-tiden körde vi tillbaka till mig och jag gick upp och diska för att sen ta på mig varma kläder,
för jag fick ännu ett ryck,
jag skulle ut och gå!
Rundan tog ungefär en timme och ni anar inte hur svettig jag var,
men de var så jävla skönt!

Och när jag sen stod där i duschen så tänkte jag
"Fan vilken bra dag detta var!"
Och jag kände mig för ovanlighetens skull ganska nöjd med mig själv.

Vid 02.20-02.30- tiden så stod jag utanför min dörr och tog "nattaciggen" i lugn och ro för att sen gå och lägga mig, och plötsligt hör jag en kille skratta, en stor smäll och ett *krasch!!*

Jag slänger upp dörren och ser att min påg står i vardagsrummet och tittar förvånat på mig.
Det enda jag får fram är:
"Ring polisen!"

Vi springer båda två fram till fönstret och ser ett pågående inbrott i en av butikerna utanför mig på gågatan.

Jag känner hur mitt hjärta slår hårt och snabbt och jag blir kall inombords.

Inbrottet sker under minuten, men var sekund känns som en evighet.

Min pojkvän klär på sig och går ut samtidigt som han pratar med polisen och jag springer upp på ovanvåningen för att kolla till min lillasyster.

Ringde till mamma och berätta vad som hänt samtidigt som jag klädde på mig för att sedan gå ut till min pojkvän.

.. Och nu sitter jag här.. På mitt rum.

Har tänt lite ljus för att förhoppningsvis känna mig lite lugnare så småningom, och det känns som det hjälper faktiskt.
Måste snart gå och lägga mig för ska upp hyfsat tidigt imorgon, men blir troligtvis inte så mycket sömn ändå.

En annan sak som jag vill ni ska veta:
Många har påpekat att jag inte skrivit här och frågat varför.

Anledningen är att jag inte känt att jag haft behov av att skriva av mig.
Några av er har läst mitt inlägg om att ni skulle ställa frågor som jag sedan skulle svara på,
och många av de frågorna ni ställt var väldigt bra!
Vill därför påpeka att
JA, Ni kommer få svar på era frågor, men några av dom var väldigt "djupa" och tar ganska mycket på mig att prata om.

Därför väljer jag att ta en fråga åt gången och ge er ordentliga svar, men det blir när JAG är redo.

"Livet är ingen dans på rosor",
brukar man säga.

Jag måste säga emot faktiskt.
Livet är som en dans på rosor.
Ibland går allting bra, var steg man tar är mjukt och då är livet vackert,
men ibland tar man ett steg fel och då gör det bara ont.