Allt känns fan skit helt ärligt.
Eller ja, inte allt, men nästan!

All skit började nyårsafton, då jag blev kallad bland annat hora, av ett gäng killar, av ingen anledning alls. Vill ni läsa mer om det får ni läsa förra inlägget.

Iallafall.
Jag fortsatte dagen som planerat, det vill säga, fixa mig inför kvällen.

Nyårsmiddagen åts med mamma, lillasyster, mammas kompis & hans tre barn, och jag blev snart på bra humör igen. Det var härlig stämning och både för- och varmrätten var underbara. Skippade dock efterrätten för min vän kom hem till mig och vi drog hem till en kompis på förfest.

Kvällen blev som förväntat, den började lugnt men fick snart upp ett härligt tempo med shots och groggar. En och annan hemlighet var inte längre så hemlig, men så blir det när man kör "sanning eller konka" och "jag har aldrig.."

Självklart skulle det uppstå lite drama och komma lite tårar från olika håll (inte mig då, konstigt nog) men det glömdes snabbt bort när vi närmade oss tolvslaget och alla kastade på sig jackor, halvsprang nerför trappor och ut på torget för att fira det nya året.

Jag fick min nyårskyss, även om min "man" inte var där. Vi kramades, skrek, skålade och skrattade, precis som det ska vara på nyår!

Förfest blev efterfest och spriten slog till, och vid tre kom min stackars pojkvän och hämtade en full Johanna med klackar som hon inte längre kunde gå ordentligt i.

Ja.. Så såg mitt nyårsfirande ut.
Ni kan ju själv tänka er hur jag mådde dagen efter...

1 januari 2015, inte bara bakisdagen.. Inte bara årets första dag.. Jag och min "man" hade varit tillsammans i 9 månader, sjukt vad tiden går fort!!

Och nu.. Kommer vi till det deppiga igen... Det som tar så jävla hårt på mej..

2 januari... Städar undan på rummet efter att ha haft en kompis sovande här på nyår.. Och upptäcker att 500kr har försvunnit från min plånbok.. Vafan ska jag tro?
Tankarna börjar snurra...

Kan jag ha tappat dom? NEJ.
Har jag handlat för dom men glömt bort det? NEJ.
La jag verkligen ner pengarna i plånboken? JA!

Pengarna kan omöjligt ha öppnat plånboken, flugit ur väskan och lämnat rum och lägenhet av sig själv. No way. Någon har stulit av mig.

Tårarna sprutar och jag pratar med mamma om det.

Vem har jag haft hemma hos mig? Vem kan ha gjort såhär mot mig när de vet hur jag har det?

Jag kom aldrig fram till något bra svar och har fortfarande inte kommit på något..

Så jag skrev ett långt meddelande och skickade till alla som varit hemma hos mig.
Vet ni vad de jobbiga i detta är?
Det är BARA mina närmsta som varit här.

Fyfan vad ont det gör!!

Jag har varit så nära på att skada mig flera gånger, gråter såfort jag tänker på det, och har till och med slagits med en annan människa, just på grund av detta... Jag, Johanna, har varit i ett slagsmål med en annan människa...Jag är inte mig själv.. Detta har förstört mig.

Jag vill i princip inte ha med någon att göra, vill inte träffa någon, inte prata med någon, inte smsa, ingenting..
För jag vet inte vem jag kan lita på!!

I meddelandet jag skickade ut till alla som varit här, så skrev jag att jag ger personen en vecka att få fram mina 500kr.
Får jag inte mina pengar så vet jag inte vad jag gör...
Det har gått två dagar nu.. Och jag har fucking panik.

Jag gillar inte 2015..
Men jag tycker fan så mycket mindre om folk som beter sig såhär.