Att se personerna tappa hoppet om mig..

att se det i deras ögon när de sitter och lindar om min nyskurna arm..

Det är det värsta jag varit med om.
Detta hände senast idag..
En av personerna kom in i mitt rum.. såg vad jag hade gjort.. stod och kollade på mig med uttryckslöst ansikte,

sen vände personen och gick härifrån.
Det vill jag aldrig vara med om igen.

Jag har hållt på med detta sedan jag var tolv.

Det är inte bra, tro mig, jag är medveten om detta.

Det är svårt att inte vara medveten om det när man fått höra det säkert närmre en miljon gånger...

Men det är det som har hjälpt mig. När jag känner att jag inte vet vart jag ska vägen..

har slut på tårar men känner att jag måste få ut mina känslor..

det är då jag självskadar.

Att sluta självskada kommer vara något av det jobbigaste jag någonsin har gjort och kommer göra.

Men det är sååå värt det!

Jag har försökt sluta förut...

då var jag sex dagar ifrån att klara ett år som självskadefri.

Så jag vet att det inte blir bättre eller lättare med tiden...

Det kommer finnas dagar då jag inte kommer vilja något annat än att bita sönder en rakhyvel

och karva i min hud för att känna endorfinerna skjutas runt i kroppen.

Men jag vill inte mer.

Alla har ärr från sitt förflutna.

Det är bara det att jag har ärren på utsidan, och många andra har dem på insidan.

För min del har jag inga problem med att jag har ärr. Jag skäms inte, som många säkert tror, för detta är jag.

Jag är en zebraflicka.

Jag vill bryta mig loss från rakbladens vassa klor, sluta lyssna på den inre röst

som säger åt mig att rakbladen kommer lösa alla mina problem, all min ångest, all min sorg.


Jag kommer alltid vara en zebraflicka.

Skillnaden är att jag inte ska få fler ränder nu.