Allt har klarnat upp nu. Jag vet vad jag ska göra. Jag vet vad jag måste göra. Jag måste sluta berätta om mina problem, speciellt för min familj. Det måste jag! Det blir bara problem när jag "klagar" över något. Mamma och hennes pojkvän tror tydligen att jag har aggressionsproblem för de "märker" det, och jag börjar själv undra.. 

Men sen är det kanske inte så konstigt.. jag verkar aldrig tas på allvar. 

Det är inte så att jag hittar på problem eller låtsas bli upprörd, ledsen eller arg över något för att få uppmärksamhet. Men det är väl det de tror. Jag försöker visa hur jag mår men blir bara irriterad och mer depp när ingen verkligen lyssnar..

Jag älskar att hjälpa folk! att få förtroende är något av det bästa jag kan få av någon. Nu låter det som att jag bara skriver detta för att det låter bra, men det gör jag inte. Det jag skriver är hur jag tänker och känner.

Anledningen till att jag vill att andra ska känna att de kan och vill prata med mig är för att jag inte vill att någon ska må dåligt.

En nära vän till mig tycker tydligen att jag inte berättar för honom hur jag mår, för idag sa att att om jag inte berättar ordentligt för honom hur jag mår så blir han snart arg på mig.

Men det enda jag svarade var typ "vad finns det att berätta"  och log. 

Det finns en anledning varför. Det känns fel. Det känns så extremt fel när jag pratar om mina problem och jag ångrar alltid efteråt att jag berättat.

Jag kan skriva om mina känslor och mina problem, men att prata om dem är jättesvårt för mig. Det säger stopp.

Jag har försökt men jag har inte känt mig bemött, och därför ska jag bättra mig och hålla käft. Jag vill inte förstöra mer i min familj än jag redan verkar ha gjort... 

Att prata om känslor är jättebra och extremt modigt!

Men det funkar inte för mig, jag kan inte göra det längre.

Känns inte bra att bo hos mamma längre.. det var längesen jag kände mig hemma här. Detta funkar inte..

Vi bara bråkar hela tiden, och när vi inte bråkar eller diskuterar aggressivt så är det tyst... helt tyst.

Vi tittar knappt på varandra. Vi pratar inte med varandra längre, jag och mamma.. jag saknar det..

Jag har alltid haft en bild i huvudet som visar hur jag vill att det ska vara mellan mig och mamma, men så kommer det antagligen aldrig bli.

Jag vill ha en mamma som jag kan prata om allt med! Kunna vara öppen mot och verkligen släppa fram tankar och känslor... och verkligen känna att jag blir bemött på ett stöttande och kärleksfullt sätt.

Men så är det inte, för jag blir dömd. Så fort jag öppnar flabben så blir jag DÖMD!!

Jag verkar inte vara bra nog, aldrig!

Alltid är det något jag gör eller säger som kan ses som ovanligt/ speciellt och då är det fel, fel ,FEL!

T.ex Jag umgås med killar som är äldre än mig, och det är VÄÄÄÄÄÄLDIGT fel enligt min mamma. Hon tycker inte det är bra för mig för "de tänker inte som man ska när man är vuxen" .

Och hon förstår inte varför jag "dras" till äldre. För en dag så faller jag får någon av dom och då blir allt fel... 

suck!

...hm..ja mamma, varför tror du jag träffar äldre?

Kan det vara så att jag tycker de är lite mer mogna? Eller för att jag kan tas på allvar när jag säger något som jag tycker är viktigt? Eller kan det vara för att jag känner mig trygg?

Är det inte bättre att jag faller för en kille som är äldre och som jag känner mig trygg hos än att jag faller för en kille som du tycker är såååå omogen för att han t.ex dricker trots han inte har åldern inne?  Eller är en "gangster" som kommer att dra in mig i skit?

Min mamma hittar alltid fel i allt jag gör, och hos alla jag träffar, ALLA! 
Men innan hon går på mig och hackar på mig för att jag gör fel, pratar och umgås med fel personer så kanske hon ska ta sig en titt på vem HON träffar och umgås med...!

Jag är så trött på allt här nere.. Vill upp till pappa. Bort från all skit här...

Pappa har erbjudit mig och min syster boende uppe hos honom istället..

Och jag vill verkligen härifrån för jag orkar snart inte mer.

Jag vill ha ett tryggt hem där jag kan känna mig accepterad och respekterad för vem jag är.  Hade det inte varit för skolan så hade jag packat och dragit härifrån direkt, ingen tvekan om saken!

Mina vänner hade kanske hatat mitt val, men om vi är riktiga vänner så förstår de mig, och vi får  hålla kontakten ändå, även om det kommer vara över 70 mil mellan oss.

Jag vet inte hur mamma hade tagit det... Hon verkar inte speciellt intresserad av att ha mig här nu..

Antingen så hade hon mått bättre av att slippa allt vi gör som hon stör sig så OTROLIGT MYCKET på... att det är disk framme, att de spelas hög musik, väskor i hela hallen.. två miljoner skor precis innanför ytterdörren.. och hon kommer slippa att bli stressad och irriterad för att jag är en zombie på morgonen.. och hon slipper betala läger, och hon slipper lämna och hämta mig på scouterna... Antingen så mår hon bättre, eller så kommer hon må ännu värre för att hon kanske kommer känna att hon "förlorat" sina barn.. 

SCOUTERNA!! Jag kommer bli tvungen att sluta på scouterna..   

Men om jag och min lillasyster mår bättre av att bo uppe hos pappa .. så är jag beredd att offra det... 
 

Detta är så extremt jobbigt... jag vet inte vad jag ska göra.. vill inte såra någon.. Men när jag och min syster åker upp till pappa så får vi se hur vi trivs, så ser vi hur det blir då.
 

..Om pappa bara kunde flytta ner till Trelleborg igen så jag och min syster kunde flytta härifrån men fortfarande ha släkt, vänner, skola och intressen kvar.. 

äkta vänner...för mig innebär det att man bryr sig om varandra, finns för varandra. Hör av sig, för att se hur den andra mår. 

En äkta vän finns där alltid, i både ljusa och mörka stunder... Håller ens hand när man känner sig ensam, kramas även om man inte behöver det just då.. försöker alltid hjälpa en att se det positiva i händelser, men har också förståelse för, eller försöker förstå hur man känner om det är något negativt.

En äkta vän ser igenom det där leendet, för de vet att det är falskt...

Äkta vänner tror inte på en när man säger att man mår bra, fast man egentligen inte mår bra... för de vet att det 

inte är sanningen.

Jag försöker vara denna... en äkta vän. Jag försöker alltid hjälpa mina vänner... och finnas vid deras sida.

..Jag har varit kall och hård den senaste tiden- förlåt för det- men jag finns fortfarande här.. Men jag måste veta om de finns för mig med.

.. Jag har berättat för dom vad jag känner... att jag glider ifrån några av mina vänner...och jag får svar tillbaka.. ex.

"jag finns här fortfarande"

och

"jag vill att vi ska vara vänner för du är en underbar vän och jag vill inte förlora dig" 

Känns som ganska tomma ord, med tanke på att ingen av dom hör av sig.. och ni vet om att jag inte kan höra av mig till er var gång, för det känns fel. Jag vill ha kvar dom i mitt liv, ingen tvekan om saken! Men vill de ha mig i sina liv så får de börja visa det.. 

Man kan inte säga att man vill vara vänner, och sen inte ha tid till att varken skicka sms eller umgås.
Jag vill inte ha sådan vänskap, och kan inte ha det heller...tyvärr.

Jag måste få veta vem som finns vid min sida om det händer något .. Och just nu vet jag inte det.

17 nov 2011_ :

Det enda som finns i mitt huvud just nu är depp.

Emotionella tankar, all the time. 
fråga om hjälp är inte lönt, det blir bara fel ändå.
att vända sig till de som sagt att de finns för mig, det kan jag glömma för det var bara ord.
Ord för att de skulle veta att jag fortfarande kommer finnas för dom.

Jag vill finnas för andra, för då gör jag kanske lite nytta, och jag glömmer min egen skit.

Värst är kvällarna och nätterna, då jag är helt själv.
Vaken kan jag ligga och vrida och vända på mig för att desperat försöka somna. Meningslöst.

Tankarna finns där så fort jag lägger mig. De kommer som en chock, och jag pallar inte trycket.
Att ständigt vara rädd för att detta är mitt öde, att gå o lägga mig själv var kväll...

är något av det värsta som finns... 

Jag är rädd.. rädd för mina egna tankar..

för jag vet vad som kan hända om tankarna går över till handling.