Det finns många anledningar till varför jag inte skrivit på ett bra tag. En av dom är att jag inte kunnat. Det har inte kommit ut något bra och då kändes det bättre att vänta tills jag faktiskt hade något att skriva om som kunde bli en bra text.
En annan anledning är att jag inte längre är tillsammans med killen som jag vart med i nästan 4 år. Det gick inte längre. Vi har gått igenom himmel och helvete tillsammans, och jag är tacksam över den tiden vi hade. Jag har lärt mig otroligt mycket som jag kommer ha användning för i framtiden, och kan därför inte ångra någonting. Det enda jag skulle vilja ändra är att vi inte borde gått tillbaka till varandra så många gånger. Efter första uppbrottet skulle vi hållt oss ifrån varandra.
Visst låter det som att jag säger emot mig själv? Låt mig förklara.
Ni vet den där gränsen man har i ett förhållande. Man sätter en gräns och skulle man gå över den så gör man slut.
Den där gränsen har vi gått över.. sänkt.. gått över.. sänkt.. gått över.. ja, ni förstår.
Så nästan allt det jag tycker är oacceptabelt i ett förhållande har vi redan gjort. Till sist finns det inget kvar utom tomma löften, irritation och ett fast grepp om varandra.
Vi sa alltid att det skulle vara vi för evigt. Att allt skulle bli bra och vi skulle bli lyckliga. Men det stämde inte. Inget av det.
Visst blev det bättre... de första veckorna efter att vi blivit tillsammans igen. Men sen gick allt åt helvete igen. Och man ville ju hålla hoppet uppe! Man ville att det skulle bli bra, men det fanns alltid en röst i bakhuvudet som sa åt en att inte hoppas.. för snart skulle det bli skit igen. Och även det kan ha varit en anledning till att det var skit.
Så det blev inte bra. Vi blev inte lyckliga. Och det kan därför inte vara vi för evigt.

Nästa vecka hämtar han sina saker, sen är alla banden brutna. Det känns skönt, men samtidigt är det ju såklart jobbigt!
Jag är rädd för vad han ska säga.. jag är rädd att han ska bli ledsen, eller vara otrevlig. Jag menar inte att han är så. Men jag vill göra detta så smärtfritt som möjligt.

Jag är tacksam för mina nära och kära som finns vid min sida, oavsett om det är jobbigt eller inte. De bara.. finns där, och jag kunde inte önska mig något annat. Det är precis det jag behöver... veta att jag har människor som lyssnar när jag behöver prata av mig, men också VILL träffa mig utan någon speciell anledning.
Jag är också så glad att jag har Ina. Hon är värd mer än allt annat i denna världen.
Sedan det tog slut har jag somnat och vaknat med Ina vid min sida i sängen. Hon är bara bäst den där hunden!

Veckan som kommer är smockfull med grejer som jag ska/måste göra. Där är ETT möte som jag ser fram emot mest av allt, men jag kan inte skriva om det än eftersom jag inte vet hur det blir! Men OM jag tar hem detta och allt går som det ska så har jag uppfyllt en dröm!

För att avsluta detta eventuellt röriga inlägg så vill jag berätta att jag mår bra! Jag mår VÄLDIGT bra, och känner att jag äntligen kan andas ut och ha fullt fokus på mig själv. Det har varit så mycket kaos i mitt liv och nu känner jag av lugnet väldigt starkt - men det är skönt, och jag har verkligen behövt det!!