I somras åkte jag upp till en vän för att hälsa på och se hur han bodde. Det var många år sedan han flyttade, men jag fick aldrig tummarna loss till att åka förrän nu. Det var väldigt trevligt, och jag hade väldigt roligt med honom och hans familj. En dag fick jag meddelande av mamma. Hennes farmor var dålig.. slutet närmade sig och jag fick panik. Ville bara hem. Var så rädd att hon skulle somna in innan jag hunnit hem.
4 dagar senare satt jag och min syster bredvid och höll hennes hand. Det var en tisdag. Hon var rädd. Hade ont. Det var jobbigt att se men jag åkte dit dagen efter också. Denna gången var jag där själv.
Det var dagen innan min födelsedag.. hon visste inte vem jag var. Jag fick lämna rummet och en i personalen tog över farmors hand. Tårarna forsade nerför mina kinder. Jag visste att hon kände min kärlek, men hon visste inte vem jag var. Medicinerna i hennes kropp tog bort vem hon var, och jag kunde inte åka dit fler gånger. Det gjorde för ont.
På lördagen kl 07.30 fick jag ett samtal av morfar. ?Farmor? hade somnat in.

Jag kände ingen sorg. Jag kände lättnad. Nu var det över. Nu hade hon inte ont. Hon kände ingen rädsla. Hon var fri.


Jag grät inte. Jag var inte ledsen. Var det någon känsla som tog sig igenom så var det ilska. Och då var jag rasande. Vänner backade när de mötte min blick. Det var ingen som rörde mig, som de annars brukade göra. Jag var oförutsägbar när jag var arg. En tickande bomb.

Den 3 augusti var det begravning.
Jag hade ännu inte gråtit. Jag tog på mig fina kläder, mötte min egen blick i spegeln och försökte intala mig själv att detta var på riktigt. Farmor var borta och det var dags att släppa ut känslorna. Jag kände fortfarande ingenting. Inte i bilen. Inte utanför kyrkan. Men när jag gick in, satte mig på främsta raden bredvid min mamma och syster, och tittade på kistan framför mig så brast det för mig. Jag grät, och jag kunde inte sluta. Det gjorde så fruktansvärt ont i mitt bröst, och jag bara lät det hända. För jag förstod äntligen.

Detta är den finaste begravningen jag varit på, och det är precis det farmor förtjänade. Det absolut finaste.
Hon var en vacker kvinna. En mer äkta människa har jag aldrig träffat. Jag är så tacksam att jag och min syster fick växa upp och bli vuxna med henne vid vår sida.

Farmor Margit
1917.10.08
2018.07.14
Älskad och saknad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej! Ja, ni är väl vana vid det här laget - att det oftast går väldigt lång tid mellan inläggen. MEN nu har jag en uppdatering att göra. Både angående oss som familj, men också om Elize.   1 oktober flyttade vi äntligen till en större lägen...

  Helt lost på dagarna.. som vanligt haha!  Läkaren ringde mig i torsdags och vi pratade länge angående för- och nackdelar med medicinerna under graviditet. Vi kom tillsammans fram till att det faktiskt är säkrast om jag fortsätter vara mediciner...

Hej! Nu var det ett bra tag sedan jag skrev. Dels på grund av att det inte finns tid till det, men mest för att det inte hänt så mycket angående Elize! Sjävklart händer det mycket på så sätt att hon utvecklas och växer både kroppsligt och mentalt...

  Sonden blev vi inte av med.. den fick följa med hem.  Det var inte helt enkelt att se till att Elize inte fick tag i den. Det ska gudarna veta! Det handlar alltså om en halv sekund sen har hon dragit ut den. Och det är egentligen ganska fanta...

  19 februari : Eget rum!                        Allt gick så snabbt. När vi kom till IMV så var de påväg att flytta Elize. Beslutet kom hastigt för personalen                         också. De ringde direkt när de fått reda på att vi skulle få...