Jag och min psykolog satt i tisdags och pratade om jämförelsen av mitt och andras liv.

Jag har många gånger inte kunnat låta bli att jämföra hur mitt liv ser ut och hur andra i min ålder levt och lever sina. Att de flyttat hemifrån, har fast jobb, kanske jobbat utomlands, och vissa har till och med både ett och två barn.

Jag å andra sidan har inget av det. Visst bodde jag och pojkvännen nästan 4 månader i en lägenhet i Anderslöv, och har någon gång spenderat nästan ett halvår hos min pojkväns föräldrar. Jag har haft jobb, men inte längre än under en halvårsperiod.

ALDRIG. 

Jag har en hund, som jag naturligtvis älskar otroligt mycket och skulle göra vad som helst för. Men... (Ja där är alltid ett MEN) Jag  känner att jag aldrig har fått växa upp ordentligt.

Jag får inte testa mina vingar på riktigt. Jag får aldrig en ordentlig chans att se vad jag klarar och inte klarar av.

Jag har inte ens möjligheten att leva ett såkallat svensson-liv. Kanske är det inte heller det jag vill i längden, men jag har länge känt att jag inte vill vara där jag är idag. Jag är påväg åt rätt håll, men det tar tid.. Det är därför det blir så jobbigt. Sådant jag verkligen vill, och längtar efter är inte inom räckhåll för mig med tanke på vart jag står idag. Jag är ett såkallat soc-fall. 

Jag är en arbetssökande 22-åring som får ca 4000 kronor i månaden för att jag följer en planering som jag har med arbetsmarknadsförvaltningen. Så ser mitt liv ut, och där vill jag inte vara! Jag har hoppat mellan det livet jag vill leva, och det livet jag lever, i så många år. Jag vill och tänker inte ens räkna ut hur många år jag pendlat mellan ett okej liv, och att vara soc-fall.

Jag frågade min psykolog - Peter heter han förresten - om det är så att jag gör eller har gjort något fel och på så sätt förtjänat att leva såhär. Behöva kämpa genom lera som sträcker sig upp till min midja...  Är livet uppbyggt så att antingen får man en härlig start där allt flyter på bra och livet i princip leker, för att sedan krasha och alla motgångar kommer senare när man är vuxen? Eller att man kan få det precis tvärtom?

Att man får ta en jävla massa motgångar i början av livet.. Att man måste gå igenom prövningar, sorg och mörker innan livet blir bra och allt flyter på?

Kan det vara så? 

Han kunde ju naturligtvis inte besvara mina djupa funderingar med någon fakta eller läsa ur ett facis. Sådant har vi inte haft turen att få i det vi kallar livet. Men han är väldigt duktig på att försöka förstå och hjälpa mig luska efter svar till frågor som dessa. 

Efter att ha diskuterat detta ett tag så kunde vi vara överens om att mitt liv inte är som alla andras och att jag måste sluta jämföra mig med de personer jag anser ha ett drömliv. Även om jag har gått och går igenom mörka perioder så kan jag med facit i hand sträcka på mig och säga att jag lärt mig otroligt mycket av mina prövningar.

Jag har varit med om sådant jag inte ens önskar min värsta fiende (Jag tror inte att jag har någon iförsig..) som gjort att jag verkligen inte velat fortsätta leva, och ändå står jag här idag.

Jag är bara 22 år gammal, och har så mycket framför mig. Där kommer komma många fler prövningar, för jag tror knappast att mitt livs prövningar är över.

Och när det väl är dags.. När ödet tar mig till en ny prövning.. då står jag förhoppningsvis med en tidigare erfarenhet som kan hjälpa mig. Som kan lugna ner mig lite.

Men jag har inte bara prövningar framför mig.

Och det är allt det andra som jag ska försöka fokusera på... Kärlek. Vänskap. Jobb. Resor. Eget boende. Min bok.

Men framförallt - ett friskt liv, och en ryggsäck fylld med erfarenheter som utvecklats till  styrka! 

Stor kram från mig till er!