Abstinensen efter rakbladen har lugnat sig lite vid detta laget, vilket är väldigt skönt. Längtan efter att skada mig själv finns fortfarande kvar och dyker upp lite då och då. Oftast när jag mår dåligt (såklart) men den kan också dyka upp när jag har som roligast.

Min vardag har blivit enklare iallafall. Jag kan numera göra lite fler saker utan att behöva anstränga mig från att självskada. Som att laga mat och diska. Det klarar jag av nu, utan problem. Till skillnad från för några månader sedan då jag fick anstränga mig för att inte skada mig själv med tillexempel kökskniven om jag stod själv i köket.
Japp, det var så pass illa ett tag.

Och detta var sånna kamper jag hade var dag, som många i min omgivning inte såg.
De visste om mitt självskadebeteende men visste inte om när det var jobbigt för mig, vilket jag absolut inte dömer dom för. Det är väldigt svårt att veta att en person mår dåligt när h*n döljer sina känslor och inte säger något.

När jag sitter här och tänker tillbaka, som jag gör nu och faktiskt gör väldigt ofta, så inser jag att min kamp går framåt. Jag är påväg åt rätt håll, och jag är ganska stark. Starkare än jag trott iallafall.

Jag har suttit här förut. I just denna situationen där jag känner "fan vad bra jag är", och det finns nog inte något bättre än denna känslan! Men de är nu jag också sitter och tänker att jag måste fortsätta kämpa för allt jag har.

För tro de eller ej mina fantastiska läsare...
Jag förstår det lika lite som er..
Men jag måste fortsätta kämpa allt jag kan..
För min kamp har handlat om
MITT LIV,
min överlevnad,
och det gör den fortfarande.