Hej! 
Idag är det dags för jobb. Har nästan glömt bort hur det är att jobba, känns som det är flera månader sedan även om det bara är ungefär en vecka sedan sist. 
Men vi har verkligen behövt denna ledigheten med tanke på flytt och allt vad det innebär. 
Ska bli skönt att få komma tillbaka! 
Känner en blandning av "finally" och "åååh kunde jag inte börjat imorgon istället.." haha

Blir väl så när allt är nytt. Blir nervös då..
Nu måste jag pendla och har aldrig gjort det härifrån. 
Så nu måste jag lära mig vart jag ska gå, vilket tåg eller vilken buss jag ska ta. När jag måste komma iväg för att hinna fram i tid och hur jag sedan ska ta mig hem. 
jag måste hitta ett till jobb. Kostar så jävla mycket att pendla mellan hem och jobb.. Går i princip plus-minus-noll. Och det är inte kul... 
Jag trivs så himla bra på jobb, men om jag inte kan få fler timmar eller kan ha en tjänst någon annanstans i stan som går ihop med mitt nuvarande schema så... så månste jag nog sluta.. 

Jag har mejlkontakt som eventuellt kan leda till en tjänst. Det blir ett jobb som jag verkligen kommer brinna för. Förhoppningsvis blir det en del jobb hemifrån och då kan jag få ihop det. 
Vi får helt enketlt avvakta och se. Det kommer bli bra oavsett vad. 

Det börjar nog lossna lite för P också. Han ska på utbildning och om allt går som det ska han prova på något helt nytt i jobb-världen. Spännande! 
P är en sådan männsiska som pushar sig själv och gillar att "fejsa" utmaningar. 
Ger han sig bara fan på att klara det - ja då gör han det! 

Så.. varför känns dagen jobbig?.. 

.. Jo det är så att min morfar fyller år idag. Min älskade morfar blir 75 år.
Jag har skickat sms till honom och grattat, men det känns liksom som att jag borde vara där..  Jag vill ju träffa honom.
Fick meddelande av min syster innan att de var hos honom och firade med räkmacka. Ina och Massi - morfars hund - lekte lite.. och jag fick en konstig känsla i magen. Lite som känslan av utanförskap. Som att jag missar sådant som är viktigt. Och det gör jag ju! Jag var inte i Skåne när mamma fyllde år, inte till min systers 20-årsdag och nu missar jag morfars också. Det känns surt. Men det är svårt att planera in resor till familjerna som det ser ut nu. 
Förhoppningsvis blir det lättare med tiden. Oavsett vad så vill jag ingenting annat än träffa familjen oftare. 
Det känns lättare och jag mår bra av att ha så mycket kontakt med min familj som jag har. Vi skriver, ringer eller pratar FaceTime var dag. Men vissa dagar.. som idag.. är det inte mycket till tröst. 
Känns som att jag sviker min morfar. Har inte träffat honom sedan julas. Det är verkligen dags att ändra på det.. 

Men! jag ångrar absolut inte att jag flyttade ifrån Skåne.
Det är ett av de bästa valen jag gjort i hela mitt liv. 
Jag är lycklig här uppe! 
Tack vare P tog jag beslutet att - bara en månad in i förhållandet - flytta upp till honom.  Jag var upp över öronen förälskad i honom, och det är jag än idag. 
Vi valde att satsa på detta, på oss, helhjärtat. Och det har vi gjort sedan dag 1. 

Vi är positiva till livet, även om det inte är felfritt. 
Det är lätt att få det att framstå som att vi lever vårat bästa liv. Så är det inte. 
Men jag måste erkänna... i det stora hela känns livet verkligen sjukt nice nu. 

Några saker kvar att få rätt på, sen ser det ut som att livet kommer flyta på jävligt bra.
Det enda man behöver är planering. En tydlig plan på vad som ska göras, hur vi vill leva och vad vi vill sträva efter och uppnå. Och som tur är, så ser vi likadant på framtiden. Vi vet vad vi vill! 

P gör mig lyckligare än jag någonsin varit förut. Han är mannen i mitt liv. 
Resten av mina dagar vill jag spendera med honom vid min sida.

Besvarad och äkta kärlek... visst är det underbart?!!

Kram till er, från mig.

Bjuder på en bild idag, mest för att det är så HIMLA FINT VÄDER! 
är sommaren äntligen påväg??