Sååå.. 13.45 är det dags för vårdcentralen.
Natten var fruktansvärd och jag står inte ut längre. Jag måste få reda på vad som är fel på mig, så jag kan få någon slags smärtstillande för min hals. Jag kan inte sova mer än 30-60 min åt gången, sen vaknar jag av att jag har så (ursäkta) JÄVLA ont.
Jag får inte gjort ett skit om dagarna, för ingenting hjälper så jag kan slappna av. Jag undviker att gå med ina så mycket jag kan. Jag älskar Ina, och vill ju såklart att hon ska komma ut på sina promenader, men jag är verkligen helt slut när jag kommer hem, och halsen gör ännu mer ont. Så det känns som jag är tillbaka på ruta ett efter en promenad. Då kanske ni kan förstå hur tacksam jag är över att jag har nära & kära som ställer upp, ofta utan att jag ens behöver fråga.

Jag saknar mitt ?friska? liv.. jag saknar min vardag, även om den inte är den bästa precis. Men jag har många guldkorn i vardagen som gör allt så himla mycket lättare. Fika med kompisar, mina möten, de få timmarna jag jobbar.. psykologen.. allt det gör skillnad för mig. Jättestor skillnad.
Skulle egentligen haft möte med psykologen idag men det gick ju inte eftersom jag är dålig. Så nu finns där en risk att jag måste betala för att jag inte kommer dit. Hon i receptionen sa att hon kommer låta min psykolog bestämma om jag ska få hem en faktura eller inte.. jag hoppas såklart att han har överseende denna gången och låter mig slippa betala.. men.. det kan man omöjligt veta. Så.. lite ångest över det också, såklart! Jag har inte 300kr att bara kasta ut på ingenting, och då kan man ju tycka att jag borde ha gått på mötet så hade jag sluppit oron.
Tro mig - jag funderade på det.
Men jag kan inte sitta och prata i 50 minuter när jag knappt kan få fram en hel mening utan att rösten kollapsar. Jag hade dessutom varit helt slut bara av att ha gått dit.

Nä.. vi får väl se vad domen säger helt enkelt..