Det var ett tag sedan jag skrev
och jag ber om ursäkt för det.
Dels på grund av att de händer det ena efter det andra i mitt liv
vilket gör att jag har dåligt med tid för att skriva men det har också berott på att jag inte vetat riktigt vad jag
skulle skriva när jag haft tid.

Nu vet jag vad jag ska skriva om och det känns faktiskt lite jobbigt att berätta om, men jag behöver skriva av mig och ni läsare förtjänar sanningen.

För lite mer än två veckor sen så självskadade jag.
Detta är något jag höll för mig själv (om man bortser från min pojkvän) fram tills för några dagar sen då jag berättade för en nära vän när vi pratade i telefon.
Det var bara min pojkvän
och den här vännen som vetat fram tills nu.
Nu vet ni som läser också.

Anledningen till att jag inte skrivit om det är för att jag inte vet vem ni som läser är!
Du kanske är en person som fått nog nu och bryter vänskapen..
Du kanske är en släkting som blir sjukt besviken..
Eller du kanske är en person som vänder detta emot mig.

Jag har helt enkelt varit rädd för vad ni som läser ska tycka och tänka om mig nu,
och de borde jag inte vara.
Ingen borde vara rädd för vad folk ska tycka när man berättar sånt här. Men det är man ändå.

Jag fick helt enkelt ett återfall,
och det kan hända vem som helst oavsett vad man har för beroende. För ja -
Självskadning är beroendeframkallande.

Livet som självskadade är inte enkelt, det är heller inte enkelt för personerna runt omkring.
Det viktiga är att den som självskadar/självskadat har någon att prata med som
man känner sig trygg med.
En person som lyssnar och försöker förstå, även om det är svårt ibland. En person som inte blir upprörd och dömmer självskadaren för sitt beteende.

Även om självskadningen kanske inte ses som speciellt allvarligt för det är inga ljupa skärsår,
inte så många skärsår,
inte så stora brännsår efter cigaretter,
inte så stora svullnader efter väggen eller trädet man slagits med..

Även om de kanske inte ses som
"så farligt"
så är detta väldigt allvarligt..
För risken är stor att det blir värre och värre hela tiden.

Jag har känt en så stor press på mig själv..
Jag ska INTE självskada,
jag MÅSTE gå ner i vikt,
jag MÅSTE göra si,
jag MÅSTE göra så,
jag får INTE göra det..

Allt detta har gjort att min ångest blivit värre och det är nog anledningen till att jag fick återfall.

Därför ser jag det såhär..
Det viktiga i detta, iallafall för min del, är att jag inser varför jag självskadade.
jag inser att jag inte kan och absolut inte ska ha så stora krav på mig själv hela tiden..
Det viktiga är att jag växer som person och sakta men Säkert får
mer och mer kontroll över min Självskadning.
Men inte bara det utan får mer och mer insikt i vilken skit jag levt med och att jag försöker ta mig ur det.

Jag tar tag i mitt liv!
Jag är inte frisk än,
jag har mycket kvar, men det går framåt!

Det finns en anledning till till varför jag skriver ut detta.
Det är pågrund av er, ni som läser.
Det är inte rätt av mig att låtsas som att det inte hänt och "leka duktig".
Jag vill inte att ni ska ha
den bilden av mig.

Jag har redan från början varit ärlig och berättar precis hur jag känner, precis hur det är..
Delat med mig av min story.
Och de tänker jag inte sluta med.

Jag är hellre ärlig och att det står "självskadare"
i pannan på mig än att det står "lögnare".