Boom!
Tisdag morgon, Ett samtal från navigatorcentrum och min planering är avbruten. Detta betyder no cash. Jag trodde jag skulle falla ihop på den kalla trappan vid min ytterdörr och inte resa mig igen.
Just då kändes det som mitt enda alternativ.
Rättare sagt - det enda jag kände för att göra.

Anledningen till detta är väl intressant nu. Ni tänker ju säkert
"de kan väl inte göra så från ingenstans?"
Nej, det kan de inte.
Anledningen var dels att jag inte lyckats hålla mig till min planering, då denna helvetes ångest och depression ger mig mycket problem, bland annat sömnsvårigheter.
Så.. Kortfattat så har jag otroligt svårt att somna, men när jag väl somnat är det näst intill omöjligt att väcka mig.
Detta ledde till att jag inte kunde vara i Malmö mån-fre i 4 veckor.
Det är inte mycket, jag trivdes, men detta helvetet jag sitter i tillät inte mig att ta mig igenom det.
Så...
- Inget Malmö
- avbruten planering
- no cash.

Men det var inte bara på grund av detta som min planering avslutades. Killen som "tog hand om mig" skulle börja på ett annat jobb.

Den här NC-snubben, som är väldigt förstående till min situation, sa åt mig att försöka ordna en sjukskrivning så fort som möjligt, och att jag skulle vända mig till allmänpsykiatrin direkt.
Detta kunde göra att jag även i fortsättningen får mina pengar utan några problem.

Jag fick tag med min kontakt på allmänpsyk som jag känner stort förtroende för, men tyvärr fick jag inte sådär mycket hjälp med mitt problem under detta samtal heller, utan även här blev jag vidareskickad.
Hon ansåg att det antagligen skulle gå fortare för mig att få igenom en sjukskrivning om jag gick via min vårdcentral.
Just vid det tillfället...
När hon sa att jag ännu en gång blev "nekad" hjälp så var jag nära till tårar. Det enda jag kände var paniken över att jag kände mig som ett hopplöst fall. Att ingen kunde eller ville hjälpa mig. Men jag kände också av paniken att jag inte skulle få mer pengar, hur skulle jag då kunna betala min medicin? Hur ska jag kunna köpa hygienartiklar? Osv osv!
Tankarna flög och jag kände mig så jävla liten.
Totalt jävla värdelös!

Jag fick en ny tid bokad på allmänpsykiatrin och hon avslutade samtalet med
"ha det så bra och ta nu hand om dig".

Det tog en... två... tre cigaretter
innan jag hade ork att ringa min vårdcentral i Trelleborg.
Efter tio minuters kötid blev jag kopplad till en kvinna med taskig attityd.
Jag bad om en akuttid till min läkare och förklarade hur läget låg till. Berättade om min depression och mitt självskadebeteende som numera är aktivt igen.
Hon bad om mitt personnummer och äntligen,
ÄNTLIGEN kände jag hopp!

Men... Nej. Dumma mig.

"Tyvärr, han är sjukskriven sen ett år tillbaka, och vi har ingen ersättare för honom. Och tyvärr är väntetiden till läkare väldigt lång här med, så jag får be dig vända dig till allmänpsykiatrin igen."

Tack ändå... Var väl det enda jag kunde svara.
Blir jag förvånad egentligen?..
Nej, inte längre.

Jag gav upp där.
Jag ringde inte tillbaka till allmänpsykiatrin.

Dagen efter, onsdag, pratade jag med pappa om det.
Han var besvärad över min situation och det är ju dessutom svårt för honom att hantera mitt självskadebeteende.
Men han är otroligt stöttande, även i det han inte riktigt förstår sig på.
Så vi gjorde som vi alltid gör när något är på tok,
sätter oss vid köksbordet och pratar.

Pappa tyckte jag skulle byta vårdcentral och gå till den han har istället. I torsdags ringde jag till pappas vårdcentral.

Berättade ännu en gång min situation, sa att jag blivit tipsad om den vårdcentralen istället och med gråten i halsen så bad jag om en akuttid för jag behövde verkligen deras hjälp nu.

Och tro det eller ej, jag fick en tid redan dagen därpå, trots att jag ringt på eftermiddagen!
De brukar vara väldigt petiga med att man ska ringa på förmiddagen,
men tydligen går det att göra undantag ibland, och jag är så glad att de gjorde det för min skull!

Jag var så nervös idag när jag satt där i väntrummet.
Jag ville inte hoppas.
Men jag gjorde det ändå.
Jag kunde ju inte låta bli. Detta kändes som min sista chans.

Läkaren jag fick prata med var väldigt trevlig, och bemötte mig otroligt bra! Hon blev bekymrad över min situation och förstod att det påverkade mig ännu mer eftersom jag inte fick någon vidare hjälp.
Hon tyckte det var synd att jag bara blivit skickad vidare och kunde inte förstå vad det svåra skulle vara egentligen.
Hon påstod att mitt enda alternativ var självklart och ännu en gång fick jag höra att jag var väldigt klok trots mitt tillstånd.

Efter bara en kvart fick jag papper i handen av henne.
En remiss som skulle ges till allmänpsyk och även papper på en tre veckors sjukskrivning!!

Bara någon timme senare satt jag på allmänpsykiatrin och lade fram remissen på bordet.
Nu är det upp till dom att ge mig en förlängning på sjukskrivningen,
men också ge mig den hjälpen jag behöver.
Remissen gjorde extrema framsteg, och nu väntar jag på bokade tider för terapi samt
team Agnes i Malmö.

För er som inte vet vad team Agnes är så är det en mottagning som inriktar sig på självskadebeteende. Så förhoppningsvis får jag stöd och råd där så jag kan bli självskadefri!

Livet kan göra en jävla vändning,
men den vändningen behöver inte alltid vara negativ!

...nu efteråt ler jag och tänker
"fan Johanna, du måste sluta oroa dig så mycket hela tiden"
för det löste ju sig så bra!