En sak jag tänkt mycket på och nu vet jag med säkerhet.. Jag avundas på min lillasyster.
Hon är släktens stolthet verkar det som.
Hon är så duktig i skolan.. Hon är duktig i sin sport.. Och inte nog med det.. Hon är gudomligt vacker och har ett otroligt fint leende som tillsammans med hennes tindrande ögon gör det oerhört svårt för de flesta att inte titta på henne.. Hon har allt! Och det är där min släkt kommer in i bilden..
När jag satt på kalaset i söndags så hade vi allmänt trevligt och jag trivdes faktiskt där jag satt bredvid morfar runt "farmors" köksbord.
Då Började morfar prata om att min syster ser jättebra ut och att många kommit fram till honom efter begravningen och sagt att hans yngsta barnbarn var jättevacker.. Och de slutade inte där utan han fortsatte ösa komplimanger över min syster som satt där vid bordet mitt emot mig och log sitt fina leende och bara tog emot att få höra hur vacker och duktig hon är, och att hon säkerligen skulle passa superbra som modell..
mamma såg såklart övernöjd ut och visade det tydligt, och ingen verkade ha en tanke på att jag också satt vid de där bordet... Ingen gav mig någonting.. Inte ens en blick.
Jag menar inte att min släkt, familj och mina vänner ska ösa komplimanger över mig om mitt utseende, för jämfört med min syster är jag inte vacker över huvud taget.. Men det skulle uppskattas om man fick höra att jag gjorde någonting bra någon gång.. Och inte bara höra "oh vad stor du har blivit"

Jag kanske överreagerar eller underreagerar, jag vet inte riktigt.. För det gör ont, och jag mår dåligt av det, men jag säger ingenting..

Idag var det kommunikationsprov och har varit nervös hela dagen men när jag vill satt där och fick provet så flöt de bara po! Simpel shit!
Fast de kan iförsig gått åt helvete men de kändes bra, så om jag inte fixat provet så får jag ta tag i de imorgon.

På tal om imorgon... BUP.
9.30 ska jag sitta på BUP och snacka me läkare och psykolog. Ganska jättenervös!
De ville jag skulle ha me föräldrarna men jag vill göra detta själv, det blir lättast. Pappa hade nog inte velat även om han vill mig väl, och mamma får inte följa med för hon ställer sju miljoner frågor och de pallar jag inte..

Men men, I can do this!

Skriver nog lite senare.. Finns en grej som tynger mig.. Patetiskt? Kanske.... Men det är jobbigt!

Bild på min mattelärares kaffemugg, ser ni vad det står på den? :D