Hey butterflies!
Förlåt.. men livet kom emellan och jag har helt enkelt inte kunnat skriva, men nu.. NU jävlar!
Livet det senaste månaderna har varit en berg- och dalbana. För två månader sedan var jag i så dåligt skick. Visste varken ut eller in. Jag har levt mitt liv på inget annat än ett destruktivt sätt vilket också ledde till att jag självskadade. Detta ser jag dock inte som ett bakslag eller ett steg tillbaka i min kamp mot ett självskadefritt liv. Snarare tvärtom. Jag insåg där och då, att det inte längre hjälper att självskada. Det lugnade inte mig. Jag kände inte tilfredställelse som jag gjort förr. Jag kände faktiskt ingenting. Så.. att skada mig gjorde absolut ingen skillnad. Det är därför väldigt svårt för mig att inte tänka att jag varit självskadefri i 3 år. Jag skulle haft tre år nu den 17 augusti. Det känns som jag ljuger för mig själv när jag tänker att jag vart clean i tre år. För det har jag ju inte! Men oavsett vad så har jag kommit LÅNGT i min process. Jag känner ingen längtan efter att skära mig längre. Men..suget efter endorfinkicken kommer jag nog aldrig ifrån. Den känslan är underbar. Ett beroende är ett beroende och alla som på något sätt utsatt sin kropp för någon slags kick håller högst troligt med mig.

Nog om detta! Vidare till nästa ämne - bok!
Jag skriver på självbiografin igen! Den ska ges ut och jag vet att jag kan. Skriva är något jag älskar och att berätta om mitt eget liv är ju ingenting som är omöjligt. Det är jobbigt emellanåt - men när jag skrivit så känns det bra igen. Jag gör inte detta enbart för min egen skull. Jag gör det för andra också. Mina erfarenheter kanske kan hjälpa någon annan. Att få hjälpa andra - om så bara en person - känns helt fantastiskt!
Just nu skriver jag ett viktigt kapitel.. kapitlet om Ina. Jag fick kontakt med hennes första ägare för ett bra tag sedan, och detta skriver jag om nu! Känns helt otroligt att jag haft henne i snart 3,5 år! Tiden går så fort...

Nej, inte avslöja för mycket nu!!
Avslutar här. Sitter i bil med pojkvännen och börjar känna mig lite för osocial... stackaren ska göra nästan 50 mil och här sitter jag och skriver..
men han är bra. Så så så himla bra! Stöttar mig till tusen, tror på mig och ställer upp även om jag inte behöver. Han är perfekt för mig. Aldrig känt mig så respekterad, älskad, accepterad, trygg och supportad.
Människan har inte sagt ett ord till mig sen jag började skriva detta inlägget. Han tycker det är bra att jag skriver och har flera gånger sagt att han längtar tills boken är klar så han får läsa.. haha, så fin! Jag är lyckligt lottad. Han är en riktig 10/10 - på alla vis!!
Berättar mer om honom en annan gång. För NU ska jag avrunda och gå tillbaka till att vara i nu:et. Det är viktigt att ta vara på den tid man får med sina nära och kära.

Stor kram till er! Byyyye... for now