Hej!

Jag fick en kommentar av en av er och tänker självklart svara på den!

Frågan kommer från "Lina" som skrev:

" Jag hittar inte din ask men kan du inte berätta mer om hur du adoptera Ina? Ina va väl din pappas hund innan, hur kommer det sig att du adopterade henne?"

Så jag tänkte göra en typ av storytime.. så.. here it comes! 

Ina blev en av oss när pappa bodde i Dalarna. Jag minns inte när pappa blev Inas ägare, men själv träffade jag inte henne förrän runt påsk 2011. Då var hon runt ett år gammal. Jag föll för henne direkt. Hon är en otroligt fin hund! 

Jag har varit den av oss 3 syskon som flyttat runt en massa. Jag har hoppat mellan att vara heltidare hos pappa, för att sedan bo heltid hos mamma, och sedan flytta tillbaka till pappa igen... och så såg det ut under flera år. 

Att bo hos pappa är något jag verkligen tycker om. Vi har haft mycket problem, men de senaste åren har vår relation blivit otroligt stark och vi kan prata om precis vad som helst. 

Jag bodde hos pappa 2015. Då hade pappa flyttat ner till Skåne och var bosatt i ett hus i Klagstorp. 
Jag trivdes otroligt bra där. Även om mitt liv och mående var väldigt turbulent så mådde jag så mycket bättre av att bo i en liten by med åkrar runtomkring mig. Där ute fanns sådant som jag inte kunde få hos mamma som bodde inne i stan..  tystnad, mörker och närhet av hundar. 

I stan är det aldrig tyst, aldrig mörkt, och mamma hade absolut inget intresse av att ha hund i lägenheten. Hund är en begränsning man aldrig kommer ifrån. 

Jag förstod henne. Vi åkte ofta utomlands, och det fungerar inte att åka iväg bara så när man har hund. 

Men samtidigt.. så kunde jag inte få bort den där känslan.. den  där tyngden i min kropp. 

Den försvann när jag var hos pappa. För då fick jag vara nära hans hundar. Ina och Joyzie. 

Jag har växt upp med hundar, alltid haft hund i mitt liv. Och ni som haft hund som sedan på ett eller annat sätt inte finns kvar i era liv längre.. ja ni vet vad jag menar när jag skriver "tystnad".

När man inte har hund längre så blir det tyst. 
Inget tassande på golvet. Ingen som nyfiket kommer ut i köket när man öppnar kylskåpet. Ingen som glatt möter en när man kommer hem. Det blir.. tyst.. och tomt. 

Allt det där jag nämnde ovan.. ja det fattades i mitt liv, och jag höll på att gå sönder. Jag behövde hund i mitt liv. Så jag flyttade ut till pappa helt enkelt.

Jag minns inte riktigt när det var.. om det var i slutet på 2015 eller början på 2016.. men någonstans där träffade pappa en kvinna. Hon var trevlig och jag gillade henne väldigt mycket. Deras känslor växte och de inledde ett förhållande. Vi hade hur kul som helst! Hon  kom ner till oss så ofta hon kunde, vilket var varje helg. Vissa helger följde hennes dotter också med till oss. 

Jag minns att pappa åkte upp till dom också, i Hässleholm, och jag tog mer än gärna över ansvaret för hundarna då pappa var borta. Jag älskade att vara hemma själv med de där två sötnosarna. 

Sen flyttade jag hem till mamma igen, då det blev lättare för mig eftersom jag hade en del möten inne i stan, och bussarna gick väldigt dåligt till och ifrån pappa.

Fredagen den 17 april 2016 - när jag var hemma hos min pojkvän  - så ringde telefonen. Det var pappa. Han berättade att han och denna kvinnan skulle flytta ihop. Jag var självklart jätteglad för pappas skull, men då visste jag inte att jag en minut senare skulle gråta som ett litet barn. 

Pappa berättade att han skulle flytta upp till Hässleholm och göra sig av med Ina, då hon inte kunde följa med och bo i lägenheten. Hon skäller väldigt mycket och har inte bott i lägenhet tidigare, så han hade inget annat val sa han. 

Jag var så ledsen. Jag ville inte att Ina skulle försvinna ur mitt liv. Självklart älskade jag Joyzie, men Ina var min bästis och det gjorde så fruktansvärt ont. 

Dagen efter gjorde jag ett tappert försök att prata med mamma...  jag ville adoptera Ina... Hon sa nej direkt. Hon ville INTE ha hund. 
Jag försökte med allt! Jag sa att jag aldrig skulle följa med på en resa igen. Jag stannade gärna hemma med Ina. Jag skulle betala allt själv, aldrig lägga något som helst ansvar på mamma. Men nej, hon ville inte. 

Vanligtvis hade jag gråtit och skrikit på henne, men det gjorde jag inte. 

Jag fick bara ont. Någonting gick sönder i mig. Jag skulle förlora Ina och jag hade så ont i min kropp att jag bara svarade "okej" och gick rakt upp på mitt rum och stängde dörren efter mig. Jag pratade knappt med mamma resten av den dagen. Jag var knäckt.

På söndagen kom mamma och sa "Hon kan få komma hit en dag, på prov." 

Jag har nog aldrig varit så lycklig i hela mitt liv!! 

Jag ringde pappa direkt och berättade. Vi bestämde att jag skulle hämta Ina på tisdagen (19:de) och jag kunde knappt bärga mig.

När tisdagen kom fick Ina åka buss - för första gången i sitt liv - in till stan, och hon var så himla duktig! 
Jag tog bussen dit redan vid 8 på morgonen, och vid 18.15 skulle jag ta bussen tillbaka till pappa och lämna Ina igen. 
Vi hade så kul den dagen, och Ina hade så mycket nytt att se och lukta på att hon knappt visste ut eller in, men det gick verkligen så himla bra! 

När det väl var dags att börja packa ihop Inas saker för att åka till pappa så frågade mamma vad vi skulle. Jag sa att jag skulle ta bussen för att lämna Ina och då fick jag svaret "jaha.. jag trodde hon skulle sova här"

Kan du tänka dig hur jobbigt det var att höra det?! 
Jag hade missförstått allting, och trodde att Ina bara fick stanna över dagen. Jag hade inte tillräckligt med mat för att Ina skulle kunna stanna, så jag fick åka och lämna henne ändå. Men det kändes samtidigt bra att höra det från mamma. Det betydde att hon tyckte om Ina - och det var precis det jag hoppats på! 

De kommande helgerna skulle jag passa hundarna då pappa skulle till Hässleholm, men den 1 maj hämtade jag Ina igen, och hon har varit i mitt sällskap sedan dess.  Men hon var inte min hund. På papperna var pappa fortfarande ägare.

Mamma ville först att vi skulle ha Ina en månad på prov, så vi kunde se om det fungerade.

Men jag kunde inte vänta.. Den 15 maj fick jag Inas uppgifter och skrev över henne på mig, och den 20 fick jag hem papper på bekräftan om ägarbytet. 

Mamma blev tokig och jag fick mig en ordentlig utskällning. Jag hade gått emot vad hon sagt, och idag förstår jag varför. När jag ser tillbaka på mina handlingar så ser jag att allt varit spontant och riskfyllt.

Jag gjorde det för att jag var rädd. Rädd att förlora henne. Jag ville bara skriva över henne på mig, att hon skulle bli min, så jag kunde vara 100% säker på att hon inte skulle försvinna och bli någon annans hund.

Jag var sjuk. Jag var så förstörd av min psykiska ohälsa, men jag kämpade. Inte för min skull för det kunde jag inte. Jag brydde mig inte om mig själv. I mina ögon var jag inte värt ett skit. 

Jag kämpade för Ina. Hon blev mitt allt. Min skyddsängel.

För hennes skull gick jag ut minst 4 gånger om dagen. Det hade jag inte gjort annars. 
För hennes skull ville jag fixa mitt liv och ha en säker framtid. 

För två år sedan var jag ute till sent på natten. Sket fullständigt i mitt eget mående och levde dag för dag utan en tanke på en ljusare framtid. 
Idag tänker jag på framtiden och är positiv. För oavsett vad som händer, och oavsett hur lång tid det tar innan jag kan leva ett "normalt" och självständigt liv, så har jag alltid Ina vid min sida. Jag prioriterar henne framför i princip allt. Hon är något av det viktigaste i mitt liv. 

Hon valde aldrig att komma till mig - jag valde henne. 
Därför vill jag ge henne det bästa liv jag kan, och försöker alltid göra det bästa för henne, även om jag inte kan erbjuda så mycket som jag vill. 
Hon har alltid mat, alltid vatten och får godis lite för ofta. Hon får gå på promenader, både långa och korta. Ibland släpper jag henne i hundrastgård, och har vi tur så kan vi bli körda till skogen så hon kan få springa runt som en galning där. Det är inte tillräckligt för mig. Jag vill ge henne mer. Men Ina är en lycklig hund och det är precis det jag vill att hon ska vara.

Ina älskar mig villkorslöst, och hon visar det så tydligt. Jag får tårar i ögonen när jag skriver detta. 

Hade jag inte adopterat henne så vet jag inte vart jag stått idag. Jag vet inte ens om jag hade levt. 

Därför är jag så otroligt tacksam över att jag har Ina i mitt liv. Hon är min hjälte.

Jag ger Ina så mycket jag kan, men hon ger mig mer.

Jag älskar henne så att det gör ont, men hon älskar mig ännu mer. 

Ina är min bästa vän. 

Hon har aldrig sårat mig, men hon kommer krossa mitt hjärta. Och det gör hon när hon har tagit sitt sista andetag. 

Tack till "Lina", och jag hoppas du fick svar på dina frågor!
Tack till er alla för att ni tar er tid att läsa!

Stor kram från mig till er     

P.S Mamma kallas numera för "mommo" (mormor)  här hemma, och är bästis med Ina!

Så det blev ju bra trots allt! 

Bild från första gången jag var uppe hos pappa i Dalarna och fick träffade Ina: 

Bild från den 19 april 2016, Inas första promenad i stan:

Bild från sommaren 2017: